Ostindiefararen

1993 blev jag tillfrågad av idegivaren Anders Västfält, idégivaren till  Ostindiefararprojektet, om jag ville ingå i en ledningsgrupp och ansvara för smidet till detta galna projekt - att rekonstruera en fullriggare som sjönk 1735 vid Hunnebodan, 700 m från Göteborgs hamn. Vi hade fått låna ett kontor på Skatåsberget och där började planerna ta form.

Vid Eriksbergs varv fanns en sista stapelbädd kvar. Resten var bara jordhögar, så ett nytt varv måste byggas. Med hjälp av Tengroth på Eriksbergs Förvaltnings AB fick vi möjlighet att utnyttja denna stapelbädd. Projektet startade utan en enda krona, så alla arbetade ideellt. Sponsorer raggades i stort som smått. Jag byggde i egen regi och med egna medel smedjan som stod färdig 1994.

Jag flyttade utbildningen som jag drivit i den gamla smedjan i Svenshögen till Terra Nova. Så löd varvets namn - Terra Nova: Ny Jord. Jag har under drygt tio år, fram till sjösättningen, producerat och ansvarat för smidet till skeppet. Bult, spik, krok,  förstyvningsknän,  beslag, verktyg med mera smiddes, totalt 51 ton. Under utrustningstiden blev Dan Engkvist ansvarig för smedjan. Dan var en av mina elever som jag senare anställde.

Det som har gett mig mest tillfredsställelse under detta projekt är erfarenheten att man kan starta ett sånt här tilltag utan ett öre på fickan och mot alla odds genomföra det.

Under den här tiden fick jag EU-s kulturarvepris för forskning kring historiskt ankarsmide. Något stort ankare blev aldrig smitt - av ekonomiska skäl. Det var billigare att köpa gjutna kopior.